Att vara geniun

Hej fina du,

Det här med att vara genuin, vad innebär det för dig?

För mig innebär det att man visar den man verkligen är inför andra. Att man är ärlig och kan våga visa sina känslor och inte låtsas att allt är bra när det inte är det, att skratta åt sig själv och sina knasigheter, att se sina fina sidor och glänsa i dom. Att på alla sätt vara den man är.
Att ses och prata jobb och väder och låtsas att man mår toppen i livet när man egentligen bara vill krypa ihop och dra nåt gammalt över sig, är inte vad jag söker. Att man ibland sätter på en mask för att kunna hantera alla känslor, det förstår jag absolut. Det är ren överlevnad. Men att göra det ofta och under längre perioder, näe det tror jag inte på.
Det är just i möten när alla parter är genuina om vilka de är som möten blir så otroligt vackra. Som igår. Då träffade jag en fin vän. Vi har känt varandra i 30 år och ses några gånger om året. Under de år hon hade småbarn sågs vi mer sällan. Vi har aldrig setts ofta. Men vi är de vi är. Vi är öppna med hur vi mår och vad vi känner. Våra möten blir därför stunder där vi visar ilska, sorg och glädje. Det är så underbart och vackert. Jag formligen älskar det. För mig handlar det aldrig om att grotta ner sig i om man mår skit, utan mera att våga prata om det och visa den man är just nu. Man möts på ett helt annat sätt när alla masker är borta. Just det att våga säga att man är rädd för något, känner oro över något, är stolt över sig själv med ngt, etc. Jag skrattar så otroligt mycket med de personer jag har verkligt genuina möten med. Det är ofta även mycket allvar, men på något sätt är det just det som dukar fram för alla dessa hjärtliga och underbara skratt. Det kommer så mycket kreativt och glädje ur allt och jag känner mig så inspirerad och upplyft efteråt. Åh vad det är härligt.

Jag har ett exempel på möten när jag känner man inte är genuin – hur mötena inte blir lika sanna. Får många år sedan var jag på en middag. Jag levde då med en man med barn och det var stundtals lite jobbigt det här med att bo med någon annans barn. På middagen var en kvinna, som jag träffat tidigare, som var i samma sits som jag och vi pratade och jag sa något i stil med “Jag har hört att du, som jag, också har det lite tufft med att bo med NNs barn?”. “Åh nej, det är så bra så. Vill du ha ngt att dricka??” Och där dog det. Det hade kunnat handla om en stund där vi möttes och kanske gav varandra råd, skratta åt våra knasiga tankar och idéer och få nya sätt att se på saken, men istället blev det en stund med prat om matlagning, inredning och väder.

Näe, vi måste våga vara mer genuina och verkligen mötas. Våga visa dom vi är. Våra styrkor och “svagheter”. Vi kan få så mycket nya tankesätt och hjälp av andra om vi vågar vissa vem vi är.

Delar två vackra soluppgångar från vår vardagsrumsfönster och önskar dig en helt fantastik dag.

Kram
Lina ❤

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!

Tarot, rädslor, “A star is born”, tårar och själar som andas

Hej fina du,

Igår hade jag en fin vän här hemma och hon la en tarotläggning på mig som stämde så otroligt bra. Hennes läggningar stämmer alltid och jag kände verkligen att jag fick den där sparken i rumpan som jag så väl behöver även fast jag inte riktigt vet hur jag går vidare. Men jag insåg att jag mår så mycket bättre än jag på något sätt trott. Och att jag t ex nog inte alls tappat bort den där intuitiva förmågan jag alltid haft.
Efter att inte ha lyssnat på min intuition och då var med i bilolyckan 1999 (där vi voltade och livet på alla sätt förändrades) och sedan även en mc-olycka 2007 – ja, då har jag på något sätt blivit lite rädd för att lyssna på intuitionen. Eller snarare rädd att inte ha lyssnat på den, så att jag istället förväxlat rädsla med intuition och knappt vågat göra ngt alls. För tänk om jag inte lyssna på intuition och råkar ut för något hemskt igen …
Men nu är det dags att sätta ord på det jag tror mig vara rädslor, se mina hinder och ta mig dit jag ska. Jag vet inte alls var det är, men senaste tiden har jag känt mig så förvirrad med vad jag vill i livet och känt det som att jag inte vet något alls om vad jag vill. Men fel hade jag. När jag nu, efter min väns läggning, skriver ner vad jag har koll på och vet, så inser jag att jag har mera koll än jag trott.
Sen har jag trott att rädslor hindrat mig från att komma ut i världen när det faktiskt varit att jag inte riktigt vet vad jag vill göra. När man inte vet vad man vill blir man ju mest förvirrad och röda för det mesta. Typ.
Det känns som det blev en röra allt nu, men jag inser jag numera mest skriver för mig själv. Jag behöver/vill komma igång med skrivandet och denna blogg får vara min väg in i skrivandet. Om någon läser och tar till sig av något är det fanatiskt dock 😉
Men näe, jag ska sätta mig ner med fina blåa Egon och fortsätta skriva och lyssna på soundtracket till “A star is born”, som jag precis såg och grät massor till. När jag gråter känner jag det som att själen andas och varje gång jag har gråtit känner jag en sådan lättad, frihet och glädje. Och exakt där är jag nu, så nu jäklar ska jag skriva ner och se vilka rädslor och hinder jag har satt i vägen för mig själv. Eller som andra slängt fram framför mig och jag då gjort dessa hinder till mina egna.

Ha en underbar Alla Hjärtans Dag,

Sol, glädje och kärlek,
Lina ❤

Att njuta och tillåta sig att vara där man är

Hej fina du,

Jag tror att livet består av olika faser och acceptansen med dessa faser gör livet otroligt mycket lättare. Och att när man är i de faser man inte tycker lika mycket om – se om man kan titta på dom utan att värdera eller döma dom, utan bara låta dom vara och att uppskatta de små tingen i livet under tiden. (Jag tror iofs man alltid ska uppskatta de små tingen i livet 😉 ) Just nu är jag t ex väldigt trött och stresskänslig. När det blir för många saker på en gång så lägger både kropp och knopp av.
Det har varit ett par tuffa åtta månader, vilka började med att jag fick värmeslag i somras; låg med kylklampar på kroppen och mådde illa och var yr. Detta pågick i flera veckor och det tog lång tid innan kroppen blev ok.
Sedan var det massa stress ang att söka lägenhet (efter 1,5 års intensivt letande hittade vi till slut ett underbart hem, vilket jag är otroligt tacksam för).
Sedan blev det Spanien i fem veckor, vilket var helt underbart på många sätt, men samtidigt väldigt jobbigt – allt med boendena blev fel och jag sov nästan inget under dessa fem veckor och grät varje dag av utmattning.
Sedan kom jag hem och blev toksjuk i sju veckor. Där tappade jag även lukt/smak och har knappt fått tillbaka något alls. Jag går nu till homeopat ang detta och hoppas innerligt jag kommer kunna dofta underbara dofter och tycka mat smakar olika. Jag saknar lukt- och smaksinnet något otroligt. Jag har kanske 25% av vad jag brukade ha, men saknar många olika delar av luktsinnet så det blir ingen riktig helhet av dofterna å smakerna …
Ja, sedan var det flytt och allt som hör en flytt till.
Många saker har egentligen varit roliga, men den inre stressen har varit för hög och det har bara varit för mycket helt enkelt.

Så just nu går därför livet långsamt. En del av mig har stundtals blivit frustrerad och tyckt jag borde komma igång och leva mitt liv/syfte. Alla dessa tankar leder dock endast till mer stress, så nä, nu är det vikten av att acceptera att jag är där jag är och låta tiden ha sin gång som gäller.
Jag fokuserar just nu på de små tingen och njuter av dom.
Som att sitta och meditera.
Som att solen visade sig idag för första gången på länge. Jag blev helt till mig när jag såg hur morgonljuset föll i vårt nya hem och kastade underbara skuggor på väggarna. Fantastiskt vackert.
Jag njuter massor av att se vårt hem byggas upp. Pga alla omständigheter tar det längre tid än det brukar när jag flyttar (Jag har flyttat 17 ggr på 25 år så jag är en van flyttare 😉 ). Det blir så otroligt fint här hemma, vilket betyder massor när jag nu är hemma mer än vanligt. Att göra smycken ligger lite på hyllan, men när orken finns och lusten hoppar på mig, ja då gör jag smycken medan Egon sitter och sjunger på axeln.
Jag går till gymmet och pratar lite med stammisarna. Ofta blir det mera skratt än träning, men det är okej. Allt är som det ska och jag är där jag ska vara. Livet är här och nu och just nu är det vila, tills kropp och själ säger något annat.

Tillåter du dig att leva i livets olika faser och acceptera det som är?

Sol & kärlek,
Lina ❤

Ps – Jag bloggar väldigt sporadiskt, så ifall du inte vill missa ett inlägg –  tryck på en av Följ-knapparna till höger. Bekräfta det mail du först får och sedan dyker det upp ett mail hos dig när jag gör ett inlägg på bloggen 🙂 Tack för att du följer med mig på denna resa!